Jag fick frågan om jag ville gästblogga här på Blasfeministen.com. Inte kan man tacka nej till en sådan ära. Så jag la mig ner och funderade på vad jag skulle skriva om. Plötsligt en kväll slog det mig...

Det finns nog ingen röst som berört mig så mycket som den tillhörande Jon Oliva. Det finns nog ingen röst som kan mäta sig med hans känsla, kraft, styrka och för den delen hans lena och mjuka röst (när han är på det humöret).

 

Jag stiftade först bekantskap med hårdrockens, och världens, bästa röst när jag hörde Hall of the Mountain King med Savatage. Jävlar, det var som att bli överkörd av en Bulldozer, fast på ett bra sätt. Jag får fortfarande, efter snart 25 år, gåshud när jag drar på den plattan.

 

Jon Oliva (trummor och sång) startade tillsammans med sin bror Criss Oliva (gitarr) bandet Avatar 1978. Två år senare träffade de den Tom Selleck liknande trummisen Steve "Doc"Wacholz. Jon lämnade då trummorna och började lira bas. De lirade på klubbar runt om i Florida och mötte då Keith Collins som tog över basen så Jon kunde helt fokusera på sången. 1983 Var bandet tvungna att byta namn pga en copyrighttvist. De kombinerade på orden Savage och Avatar, SAVATAGE blev namnet.

 

 

 

Samma år släppte de debuten "Sirens" på indiebolaget Par Records. Året efter kom uppföljaren "The Dungeons are Calling" På dessa albumen hörs de första stegen mot det som skulle komma att klassificera Savatage. Teatraliskt, symfoniskt, stort och den lite "Broadway" liknande sångstilen.

 

1985 skrev de på ett majorkontrakt för Atlantic Records och släppte "Power of the Night". Här visades ännu tydligare bandets oortodoxa syn på metal, med Jons piano och keyboardspel som för tankarna till en Broadwaymusikal och hans alltmer teatraliska sång. Kritikerna gillade skivan men de stora försäljningssiffrorna uteblev.

 

Ett år senare släpptes "Fight for the Rock", bandets fjärde skiva. På denna skiva tvingade skivbolaget bandet att göra mer kommersiell musik. Bandet själva gillade inte alls skivan och kallade den själva "Fight for the Nightmare". Trots detta turnerade de med bla Metallica och Motörhead. Men bandets stora missnöje med skivbolaget, plattan och att fansen inte gillade deras "nya" kommersiella stil gjorde att Savatage nästan splittrades och Jon hamnade i ett alkohol och drogberoende. Keith Collins lämnade bandet och John Lee Meddleton tog över basen.

1987 kom det stora genombrottet med "Hall of the Mountain King". Hårdare men samtidigt mer symfonisk. Detta är Savatages mästerverk. Starkt inspirerat av Edward Grieg och Peer Gynt. Detta var Savatages första konceptalbum, vilket alla följande skivor också är.

 

På nästa album, "Gutter Ballet", fulländade de konsten med konceptalbum. En genomgående historia och ännu mer operaliknande uppbyggnad. Detta blev lite av en vändpunkt för Savatage. De lämnade den gamla skolans Power Metal (Obs inte att förväxlas med modern Power Metal typ Sabaton och liknande skit) och rörde sig mot det mer progressiva hållet. Här återfinns Jon Olivas bästa sånginsats någonsin i den fantastiska låten "When the Crowds are Gone" Den lugna och underbara början fram till den enormt kraftfulla finalen visar Jons enorma röstomfång.

 

1991 kom Grungen och tog nästan död på hårdrocken. Detta till trots släppte Savatage albumet Streets : "A Rock Opera". Som titeln anger så är det i det närmaste en opera fast i Metaltappning. Albumet handla om DT Jesus (Down Town Jesus) en karaktär som reser sig upp ur eländet för att snart falla ner igen. Efter turnén för skivan hoppa Jon Oliva av som bandets sångare. Han själv handplockar ersättaren Zack Stevens. Trots Jons avhopp fanns han kvar i bandet som låtskrivare och keyboardist.

 

Jon startade tillsammans med Chris Caffery från Savatage bandet Dr Butcher. Lite hårdare och mindre teatraliskt än Savatage. Savatages skivbolag kände sig tvugna att välja mellan Dr Butcher och Savatage. Valet föll på Savatage och det dröjde ända till 1994 innan Dr Butcher kunde släppa sitt album. Jon led fortfarande av sitt drog och alkoholberoende men trots det jobbade han tillsammans med sin bror Criss vid sidan av Dr Butcher med Savatages nästa album Edge of Thorns.

 

"Edge of Thorns" blev en stor kommersiell framgång. Detta retar mig lite, för Jon är så mycket bättre än Zack, och Savatage är inte Savatage utan Jon enligt min mening.

 

1993 slog tragedin till. Jons bror Criss blev påkörd av ett rattfyllo och avled. Jon skrev då skivan "Handful of Rain" under namnet Savatage som en hyllning till sin avlidna bror. Zack Stevens sjöng på skivan och trots att Steve "Doc" Wacholz, John Lee Middleton och förre Testamentgitarristen Alex Skolnik står med på skivan så är det Jon som spelar bas, trummor och alla rytmgitarrer på skivan. Ytterligare ett bevis för vilken otrolig musiker han är. Skivan är mörk och sorglig och trots att Zack sjunger så tillhör den bland de bästa skivor Savatage gjort.

 

1995 släpper Savatage sin andra rockopera: "Dead Winter Dead". Här kretsar historien kring en serbisk pojk och en muslimsk flicka och deras förbjudna kärlek under kriget i Bosnien. Skivan är mer ambitiös än deras tidigare rockopera Streets. Till min stora glädje så var Jon tillbaka på sång, om än bara på 3 låtar. Med på albumet finns en låt som heter "Christmas Eve (Sarajevo 12/24)".

 

Denna låt blir flitigt spelad på radio och blir startskottet för ännu ett band signerat Jon Oliva. Trans-Siberian Orchestra. Ett band där det sammanlagt figurerat ca 100 medlemmar. Storslaget, episkt och teatraliskt. Jon Olivas signum. Savatagelåten Christmas Eve (Sarajevo 12/24) följde med Jon till Trans-Siberian Orchestra och blev en ännu större hit. Inte illa att ha två stora hitar med samma låt inom loppet av 2 år.

 

Efter några år i TSO kände Jon att det var dags för Savatages elfte album, "The Wake of Magellan". Ett konceptalbum som behandlar två händelser, Maersk Dubai incidenten och Veronica Guerins död. Även här sjunger både Zack och Jon leadsång. En, tyvärr, ofta förbisedd skiva av Savatage. Detta blev Savatages sista album för Atlantic Records.

 

De flesta från Savatage var under några år upptagna med Trans-Siberian Orchestra. Ett antal skivor och turnéer gjordes men 2001 var det dags för Savatages hittills sista album: "Poets and Madmen". Här utan Zack, Jon sköter all sång. Givitvis är även detta ett konceptalbum. Denna gång bygger det på journalisten Kevin Carter. Skivan släpptes på Nuclear Blast.

 

2003 föddes Jon Olivas Pain. Debutalbumet "Tage Mahal" släpptes året efter.. Givetvis med Jon Olivas signum: Pianon, teatraliskt och jävligt hårt. Denna skiva fastnade jag för direkt. Jon Oliva är i högform. Trots att hans röst fått mycket stryk genom åren så gör han ett jävla bra jobb.

 

Ytterligare 3 skivor har släppts av Jon Olivas Pain: "Mechanical Renderings" 2006, "Global Warning" 2008 och slutligen "Festival" 2010. Och Jon har under hela tiden varit aktiv i Trans-Siberian Orchestra.

 

Trots alla tragedier, hans brors död, hans brors frus död och Matt LaPortes (gitarrist i Jon Olivas Pain) död så lyckas han ändå alltid komma ut med något nytt och jävligt bra. Jon Oliva är en stor man i alla bemärkelser. Han väger numera runt 180 kg men besitter fortfarande världens bästa röst. Detta fick jag och min fru Stina bevis på när vi såg Jon Olivas Pain live här i Göteborg för några år sedan. Att till slut få se sin idol på scen var en gudomlig upplevelse.

 

 

 

---

 

 

Lyssningstips:

 

When the Crowds are Gone, Savatage. Jon Olivas bästa sånginsats någonsin.

 

Hall of the Mountain King, Savatages svar på Bohemian Rapshody.

 

The Dark, Jon Olivas Pain. Här finns allt från vackert piano till stenhård metal.

 

 

Tack till Stina för förtroendet att få gästblogga här på Blasfeministens Blogg.

 

//Alex

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu har Alex börjat på ett inlägg som gästbloggare här på Blasfeministen.com så jag lägger upp det såfort han känner sig klar.

Sarke är en black metal-musiker från Norge som är/ varit en permanent medlem i band som Tulus, Khold och Sarke. Andra projekt där Sarke varit involverad inkluderar Valhall, Sensa Anima samt live trummis för Old Man's Child, 1997.

Jag har inte ägnat så mycket tid i biblioteket, men efter en flyktig arkeologisk utgrävning kan vi länka Sarke till demo tapen Trauma (1990), med gruppen Valhall.

På Trauma medverkar Sarke som trummis på den fjärde och sista låten (de tre första låtarna spelas av Gylve Nagell). Bandet släppte en till demo året efter, Pagan Token (1991). Och så vitt jag kan se, blev det hans sista medverkan i Valhall. Enligt källor är Valhall aktiva än idag.

Två år senare startade han bandet Tulus tillsammans med Gard/ Blodstrup (Sverre Stokland). Fram till idag har bandet producerat tre stycken demo tape, fyra stycken fullängdare och en samlingsskiva.

Demo

• 1993 Demo I
• 1994 Samlerens Kammer
• 1995 Midtvintermåne

Studioalbum

• 1996 Pure Black Energy
• 1998 Mysterion
• 1999 Evil 1999
• 2007 Biography Obscene

Samlingsalbum

• 2000 Cold Core Collection

Mellan skivorna Evil 1999 (1999) och Biography Obscene (2007) bildar Sarke och Blodstrup det nya bandet Khold, och Tulus läggs på is. Anledningen (eller anledningarna) till detta är en aningen oklart för mig. Men hur som helst. Året 2000 gick bandet in i studion med sitt nya bandnamn och spelar in två låtar till demon De dødes tjern. Dessa två låtar släpptes senare som en EP (för nedladdning) år 2005. Bandet skrev kontrakt med Moonfog Productions och fortsatte sedan med att släppa fem stycken fullängdare och en EP.

Studioalbum

• 2001 - Masterpiss of Pain
• 2002 - Phantom
• 2004 - Mørke gravers kammer
• 2005 - De dødes tjern (EP)
• 2005 - Krek
• 2008 - Hundre år gammal

För att summera tiden med Tulus och Khold, och slippa eventuell förvirring: "Våren 2006 meddelades på bandets Myspace att Khold skulle läggas på is eftersom bandets medlemmar behövde tid för annat.Gard och Sarke återgick till verksamhet med sitt gamla band Tulus med vilket de 2007 gav ut albumet Biography Obscene. Under 2007 tillkännagavs att Khold skulle göra ytterligare ett album och 2008 släpptes bandet femte fullängdsalbum betitlat Hundre år gammal."

Året är nu 2008 och Sarke bildar (ännu) ett nytt band, som kom att heta just Sarke. Debutalbumet Vorunah kom 2009. På Vorunah tar Sarke hand om bas, trummor och gitarr. Sången står Nocturno Culto för. Det var därför jag först trodde att Sarke var ett soloprojekt. Men två år senare, och nu är har vi kommit ifatt nutiden, släpps Sarkes andra fullängdare Oldarhian. Denna gång är det en full uppsättning på sex personer och Sarke själv valde att (endast) hålla i basen denna gång.

Oh, kollade min inkorg och blev överraskad av en feature från min framtida gästbloggare! Det stundas ännu mer trevlig läsning för alla er metalfans där ute må jag lova.