Jodå. Vaknade med en redig huvudvärk. Stel i nacken och nya bulor uppe på huvudet och på sidan av halsen. 

 

 

Fick snällt åka in till akuten för att kolla upp åbäket jag fått (kändes inte så aktuellt att vänta ända tills måndag med det här). Det började ju bara som en bula i bakskallen...

 

Läkaren konstaterade att det var någon sorts infektion, men vi vet inte vad den beror på. Så nu har jag fått antibiotika att äta 3 gånger om dagen i 10 dagar.

 

Nu ligger jag och ojar mig i sängen och hävdar bestämt att jag är sjuk i huvudet.

 

Hittade ett ganska roligt klipp där man tar upp ämnet om sexistiska reklambilder och att allt skulle se löjligt ut om man bytte ut kvinnorna mot män i bilderna. 

 

 

 

Jag har fått en konstig knöl i bakuvudet. Känns som en bula och gör ont men jag kan inte minnas att jag slagit i huvudet. Vafan har hänt?

 

Är fortfarande trött i ögonen. Är det en begynnande pollenallergi kanske? 

 

Vissste ni att Coca-Colaförsäljningen minskar med 50% varje december i Sverige eftersom folk vill köpa julmust istället.

 

 

 

Mina ögonlock känns tunga idag. Fick för mig att klippa tånaglar, raka benen (så nu är de inte så sneda längre) och dammsuga denna morgon. Nu börjar det regna och jag kommer plötsligt på att mina stövlar ligger i Gruvfogdens bil. Bummer! Jag får väl se till att ta på mig snabbskorna och kuta ut till bilen... sådär supersnabbt så att vindfriktionen omvandlas till värme och håller mig torr.

Ah, gött att vara hemma igen. Solen har gassat hela dagen så en välbehövlig dusch är avklarad. Passade på att färga håret lite för att bättra på med lila toner här och där. Har märkt att mitt hår blivit ännu mer lockigt, nästan krulligt, nu när det är blött. Får se om det rätar ut sig imorgon.

 

Har ju släktingar med självfall så visst finns det i generna... men ändå.

 

Annars så har helgen faktiskt varit underbar. Hela lördagen gick åt till att fiska. Fick inget och kastade bort 4 drag + att min nybytta lina envisades med att knövla ihop sig. Men det fixade sig mot slutet. Svängde in på en av Noras alla loppisar och hittade nya drag för billig slant också. 

 

 

Förra veckan blekte jag håret en gång till och därmed försvann den lila färgen. Resultatet såg ju naturligtvis fördjävligt ut. Gul/blont upptill och mer brandgult nertill. Passade på att sätta i hårinpackning och använda oljor för att undvika torrheten i håret som blir av all denna nötning. Eftersom det ser ut som fan har jag bara tagit på mig en mössa för att dölja det värsta när jag dragit iväg till jobbet. Ja, ni vet. Man knökar bara på sig något så folk slipper stirra för mycket. 

 

Men så träffade jag på en kollega. Hon tittade på mig och sa: Vilket fint hår du har, du passar i den där färgen. Jag svarar med att se förvånad ut och börjar genast traggla på något om att det inte alls är en avsiktlig färg. Hon avbryter mig bryskt: TACK ska du säga då! 

 

Jag kände inte alls för att tacka. Varför ska jag tacka för att jag jag går omring i en hårfärg jag inte trivs i?

 

Eller ska jag tacka för att hon gav mig en sorts komplimang? .. eller tror hon att jag har dåligt självförtroende och inte vet hur man kan ta beröm? 

 

Jag hann varken med att förklara mig eller ifrågasätta det hela. För jag blev avbruten fler gånger med samma kommentar: TACK ska du säga.

 

 

Obehagligt när folk försöker trycka mer ord i halsen på en och förvänta sig att man ska göra som de säger. Lite som en verbal våldtäkt. Hon menade säkert inget illa med det hela, det är bara det att hela situationen blev så himla konstig.

 

Hade jag varit klensinnad skulle den här stunden kunnat få mig att vilja ändra mitt utseende efter hennes tycke. Vilja passa in i den norm hon tycket ser OK ut. För jag har aldrig tidigare hört just henne positivt påpeka mitt yttre så som jag ser ut annars. Socialisering .. i samspel med andra. Tänk så starkt sådant är. Men nu så är jag ju ingen osäker individ som vill vara andra till lags. Jag ser ut som jag själv vill, och det inkluderar inte gult /blont hår. Det ser  för "normalt" ut.

 

Jag råkade åka iväg till Norge i tisdags ... för att hämta ett paket... bara sådär fram och tillbaka. Sträckkörning hela natten. Glömde bort att man måste sova också, så jag däckade rätt tidigt igår. Man klarar sig inte lika bra på powernaps som när man var yngre. Det var min lediga dag det.

Skulle stiga upp klockan 6 i morse. Men jag fick för mig att jag var trött och inbillade att jag hittat på en ny lek som gick ut på att trycka på snooze så många gånger som möjligt. Så nu sitter jag här och klockan är 9. Blir ingen promenad, tänker sträcka ut min rygg som jag inte gjort på ett par månader. Känner att det behövs då jag krattade löv ett par timmar igår. Squatsen börjar närma sig 150 nu, helt OK. 50 st på raken är ingen big deal så det är ju bara att gångra med 3. 

 

 

 

Av någon anledning har jag nynnat på den här låten mellan snoozningarna, så  det kändes la naturligt att den fick komma med på bloggen idag. Breaking The Girl är, i mitt tycke, en av de bästa låtarna RHCP någonsin gjort. Över 20 år gammal och den funkar fortfarande.

Idag känner jag mig lite seg faktiskt. Det kanske inte var den bästa starten på dagen att tillbringa hela förmiddagen med rullgardinen nerdragen. Missade ju att det slutat regna och att solen behagade att titta fram! Nå nå, 105 st squats blev gjorda ändå. Imorgon blir det till att fixa fästingskydd för katterna. Har varit lite sparsam med kelandet efter att jag hittade en blodsugare krypa över armen på mig för ett par dagar sedan.

 

 

 

Gött med bil. Nu slipper jag åka hemifrån 2 timmar innan jag börjar jobba! Och mina dagliga promenader behöver inte innebära inandning av storstadsluft. Nu hinner jag knalla runt här ute på ön istället. Men idag pausar jag, det är för regnigt och lerigt. Gjorde dock 70 st squats imorse, ser fram emot när jag ska göra 250 st på dag 30 av utmaningen. 

Jag fick boken signerad av Damien! 

 

Fick äver träffat Carina under några få ögonblick, otroligt gemytlig tös. Vi måste träffas fler gånger tycker jag allt!

 

Resten av helgen går väl på sparlåga? Njao, vi har ju dragit igång grillsäsongen här på ön så det känns att våren kryper över en sakta men säkert. 

Jag har läst ut boken nu. Kunde inte lägga den ifrån mig när jag väl börjat. Man får ta del av Damiens historia ända från hans barndom fram till att han fick lämna dödscellen. Mycket intressant. 

 

Man får förklaring till grunden av hela den där hysterin kring djävulsdyrkan som slutade i en slags häxprocess där dessa tre ungdomar blir oskyldigt dömda. Allt bottnar i okunniga rövhattar till poliser, kristna överbeskyddade föräldrar och ryktesspridning bland byfånar.

 

Hela tiden har jag bilder ur filmen Gummo rullade i bakhuvudet av någon anledning. Blandar bilderna med scener av min egen barndom vilket gör att boken känns på ett personligt plan. Lika som när man ser Paradise Lost blir man förbannad över orättvisan, över att barn inte får vara just barn och hemskheten i att berövas på rätten att bli behandlad som en människa. 

 

Boken är bland annat texter ur dagböcker Echols fört under sina nästan 20 år som instängd. Han beskriver medfångar och fängelsevillkor i detalj som låter oss få inblick i hur det går till i verkligheten. Man får tänka till både en och två gånger kring dödstraff och den långa väntan eller vacuumliknande tillstånd på vägen dit.